Varför kan föräldrar aldrig lyssna på vad man har och säga?

Ska man alltid behöva förklara allt i minst en timme innan de börjar fatta vad man menar?
Varför kan de inte bara försöka fatta? det enda man får när man säger nåt är "Nej" eller "nej".
Det finns liksom inga alternativ nu för tiden. Bara Nej, Nej och Nej. Hela tiden.
Jag orkar snart inte med det längre. I alla fall inte när ena ska säga Ja och andra Nej.
Det är det värsta.
Jag får pierca mig i läppen för mamma, men inte för pappa. såklart.
"Vad är det för mening med att ha sånt skit i ansiktet?".
Jadu, för att det är snyggt kanske? men nej, den ursäkten funkar väl såklart inte.
Varför kan han inte bara acceptera att vi är inne på 2000-talet?
Ska det vara så att "vuxna" får göra vad dem vill men inte vi?
Pappa gör nya tatueringar 24/7, men jag får knappt göra ett litet hål i läppen?

Jag vill ha en till mobil med Comviq, men tror ni jag får det?
Nej, det är klart jag inte får.
Varken mamma eller pappa skadas ju av det? jag betalar allt själv.
Mamma går inte ens med på att jag ska få hela mitt barnbidrag.
Hon ser ingenting bra med att jag ska få pengar. Hon tycker att det är bättre att jag tjatar
mig till allt jag vill ha? Är det så mycket bättre? Jahapp, hur tänker folk nuförtiden?
Det skulle jag gärna vilja veta..

Och varför får jag inte lyssna på den musik jag vill utan att de ska klaga, hela tiden?
Jag kommer inte orka mer. Det tar bara stopp. Och det är extra jobbigt när man vet
att man inte har någon att prata med, och med de menar jag inte kompisar, utan jag
menar Lisa. Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag trodde att allt kunde bli bra tillslut,
men så blev det tydligen inte.
Jag klandrar inte nån för det här, bara mig själv. Jag rår inte för den jag är, okej?
Men jag önskar jag kunde göra det, för så mycket jag kunde ändra då! Allt, ändå får jag gick i lekis.
Allt kanske skulle blivit så mycket bättre då, eller vad tror du?
Jag vet ingenting just nu. Bara att jag måste plugga på som fan.

Igår var nog den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Jennifer och Emelie vet varför, vill fler veta får ni fråga,
och jag berättar.
Jag orkar inte ta det här, eftersom jag inte vet om mamma och pappa läser,
plus att några lärare också läser. Men tycker dem det är intressant med sånt här får dem gärna läsa!
Jag bryr mig ärligt talat inte, jag bryr mig bara om andra, känns det som.

Och så var det mina två nykomna älskade fobier också. Dockor och dock/gosedjurs ögon.
Det är hemskt. Jag vet inte hur jag lyckades, men så är det.
Det där med dockorna började nog redan när jag var liten, fast då tyckte jag bara om dem.
Jag tror att jag har sett nån skräckfilm med dockor i när jag var liten,
för man blir väl inte bara rädd för dom, sådär? Alla dockor i mitt rum ligger under filtar just nu,
och jag vägrar kolla gosedjur i ögonen. Det är hemskt.

Ögonen började nog på London Dungeon. För det var en gubbe som såg ut som en docka,
han blinkade inte ens. Sen när jag kollar han i ögonen börjar han röra på dem. Det var inte roligt!
Det är vad jag kallar få panik!

Jag vet att det här inlägget blev långt. Men jag måste snacka ur mig nån gång, ellerhur?
Ni behöver inte läsa allt, men snälla, gör det i alla fall? (:

 
Bara för att jag inte får färga håret mer för mamma
Bara för att våran svenskalärare har varit frisör.
Bara för att jag tänker bli frisör, vilket som.